söndag, december 26

En annan generations försök till anpassning

Igår hade jag en sådan där vild, galen och ungdomlig kväll. Efter att ha kommit fem timmar för sen till förfesten där det dracks öl och jäger i sedvanlig kvällsanda ändrar vi färdriktning och anländer direkt till stället där allt ska hända.

Utan minsta antydan till kö, men likväl ett gäng fulla tonåringar i närheten av ingången (även känd som utgången) gjorde vi en snygg entré i form av en öppen mun med tillhörande grimas på stället för kvällen när vi fick höra inträdespriset. 200 kronor. 200 kronor för att få komma in på stället man kallar Coco. Som Cafét och Café Opera. Coco och Coco Thai. Vi övervägde att vända hem och kolla på film, men bestämde oss för att slå ett slag för vår ungdomliga och vilda sida och gå in istället. Och så lite för att våra vänner skickade hotande sms om att vi var dåliga om vi inte gjorde dem sällskap.

Så vi betalar våra ostudentprismässiga 200 inträdeskronor och går in för att mötas av stadens 12-åriga befolkning vilka uppenbarligen fyllt 18 (alternativt fått falskleg i julklapp). Jag har aldrig känt mig så gammal och började för en stund fundera på vart jag parkerat min rullator.

Så händer det, mina skors undersidor saknar all form av friktion, delar av dansgolvet dansar inte i samma takt som mig, den otaktiga dansdelen stöter till mig, jag placerar min fot i en utspilld drink och jag sätter mig. Bara sådär sitter jag ner, nästan på marken, men räddad av en scen i ungefärlig klassisk stolshöjd och min halksittnings pinsamhet förminskas en aning. Men likväl har jag satt mig ner mitt under Waka Waka. Detta utan en droppe alkohol att skylla på och bara med en ursäktande ålder vilken spelar sin rätt. Jag halkade och önskade att jag haft broddar eller åtminstone mer fotriktiga skor. Som Ecco eller något annat man får ha när man kommit upp sig i åren.

Men så fortsätter vi kvällen på sedvanligt ulricehamnskt manér och drar efter att Coco stängt vidare till Jamaica. Det är där man äter mat som är för dyr i en fin och nattmässig monopolistisk anda. Igår åt vi således alldeles för dyra och inte alls särskilt goda pommes frites, vilket även resten av Ulricehamn gjorde. Det kändes rätt bra, som något man gör på traditionsenligt vis. Som Kalle Anka klockan 15 på julafton. Jamaica klockan 3 en lördagskväll i U:et.

Men nu tänker jag inte bli äldre.

Inga kommentarer: